Ooooh, nervös!!!

Jag har lite av social fobi, trots att jag älskar att vara social - och har ett stort behov antidepp-vis att vara social med jämna mellanrum. Svår kombination, ni kan inte ana!!! Nu har jag då - trots min knasiga sociala fobi - tackat ja till en reservplats på Linköpings-Scrappen!!! Alltså, jag vågade inte anmäla mig medan platser fanns... när det annonserades ut att platserna var slut, ansåg jag det tryggt att ställa sig i kö. Då kunde jag ju åtminstone intala mig att jag gjort vad jag kunnat. Men så fick jag ett mail i kväll... man hade fått in återbud, och jag var erbjuden plats. Jippie!!....... Hjälp!! Nu har jag med stor nervositet och en liten portion ångest (som bara kommer att bli större och större innan vi är där) tackat ja till en plats på söndagen. Varför jag utsätter mig för det, när jag kommer att må dubbelt dåligt av det? (Ångest innan, däckad efter av smärtan.) Jo, för att det skulle vara så, så kul!! Och för att första gången är ju värst. En av anledningarna till att jag tycker det är så jobbigt, är ju att jag sitter i permobil så fort jag "går" hemifrån. Den är mycket stor, så hela jag blir ju mycket stor och klumpig, vilket inte är den bästa kombinationen i stora folksamlingar.

En del har undrat varför jag sitter i permobil, och en del har blivit förvånade när jag skrivit rörelsehindrad här i bloggen. "Det syns inte på arbetet du gör." Hm, nej men säg den sjukdom som gör det... Nog om det nu... jag tänkte förklara lite. Jag har en sjukdom som heter "Adiposis dolorosa", annat känd som "Mb Dercum" eller även kallad "fettvävnadsreumatism". Det innebär att jag har svår, kronisk värk i alla kroppens fettdepåer... (Vet ni om att vi har fettdepåer bakom ögongloberna??? Jag vet!!! Jag har känt dom...) Jag går alltså dagligen, ständigt och jämt, dag som natt omkring och har ont. Värken flyttar på sig, det är inte säkert att jag har ont på samma ställe på kvällen som jag hade på morgonen.... eller ens för någon timme sen. Den flyttar på sig, beroende på vad man gör, eller inte gör. Det är olika svårt olika dagar, ena dagen kan jag scrappa, andra dagen kan jag inte ens lyfta kontursaxen. Ena dagen kan jag gå inomhus 4-5 meter utan att hålla i mig och utan att halta (ja hemma+inomhus går jag, inne+borta går jag med kryckor), andra dagar tar jag mig fram enbart med hjälp av väggar, korta sträckor i taget. Ena dagen kan jag köra en sväng med bilen, andra dagar kan jag inte ens lyfta in första benet i bilen utan hjälp... och så vidare. Det mesta som de flesta av er därute gör på rutin utan att ens tänka er för, gör ont för mig. Jag måste hitta lösningar och hjälpmedel till en liten del av vardagen. Den andra delen? Ja den kan jag inte göra alls! Så jag har en superduperunderbar make! Han städar, tvättar, diskar, lagar mat, tar hand om barnen, handlar, tar hand om hundarna, tar hand om lägenheten och trädgården, och så tar han hand om mig! När vi gifte oss var jag någorlunda frisk, när han gav sina löften kunde han ju aldrig drömma om att han en dag skulle behöva hjälpa mig med hygien och påklädning tex. Vill ni läsa mer om detta tråkiga, hemska ämne, kan ni göra det på min hemsida. Så när jag skriver "springer" här i bloggen leker jag ironisk... jag har inte sprungit på många år. Så nu vet ni hur det är att vara jag... i alla fall lite granna.

Nog om tråkiga saker! Jag fick hem min andra Buzzador-kampanj idag! Har du inte gått med i Buzzador ännu? Gör det nu med en gång!! Via denna länken blir du enkelt medlem, sen är det bara att vänta på att bli inbjuden till spännande kampanjer!

Lyxigt, eller hur?!?!