måndag 8 mars 2010

Ooooh, nervös!!!


Jag har lite av social fobi, trots att jag älskar att vara social - och har ett stort behov antidepp-vis att vara social med jämna mellanrum. Svår kombination, ni kan inte ana!!! Nu har jag då - trots min knasiga sociala fobi - tackat ja till en reservplats på Linköpings-Scrappen!!! Alltså, jag vågade inte anmäla mig medan platser fanns... när det annonserades ut att platserna var slut, ansåg jag det tryggt att ställa sig i kö. Då kunde jag ju åtminstone intala mig att jag gjort vad jag kunnat. Men så fick jag ett mail i kväll... man hade fått in återbud, och jag var erbjuden plats. Jippie!!....... Hjälp!! Nu har jag med stor nervositet och en liten portion ångest (som bara kommer att bli större och större innan vi är där) tackat ja till en plats på söndagen. Varför jag utsätter mig för det, när jag kommer att må dubbelt dåligt av det? (Ångest innan, däckad efter av smärtan.) Jo, för att det skulle vara så, så kul!! Och för att första gången är ju värst. En av anledningarna till att jag tycker det är så jobbigt, är ju att jag sitter i permobil så fort jag "går" hemifrån. Den är mycket stor, så hela jag blir ju mycket stor och klumpig, vilket inte är den bästa kombinationen i stora folksamlingar.


En del har undrat varför jag sitter i permobil, och en del har blivit förvånade när jag skrivit rörelsehindrad här i bloggen. "Det syns inte på arbetet du gör." Hm, nej men säg den sjukdom som gör det... Nog om det nu... jag tänkte förklara lite. Jag har en sjukdom som heter "Adiposis dolorosa", annat känd som "Mb Dercum" eller även kallad "fettvävnadsreumatism". Det innebär att jag har svår, kronisk värk i alla kroppens fettdepåer... (Vet ni om att vi har fettdepåer bakom ögongloberna??? Jag vet!!! Jag har känt dom...) Jag går alltså dagligen, ständigt och jämt, dag som natt omkring och har ont. Värken flyttar på sig, det är inte säkert att jag har ont på samma ställe på kvällen som jag hade på morgonen.... eller ens för någon timme sen. Den flyttar på sig, beroende på vad man gör, eller inte gör. Det är olika svårt olika dagar, ena dagen kan jag scrappa, andra dagen kan jag inte ens lyfta kontursaxen. Ena dagen kan jag gå inomhus 4-5 meter utan att hålla i mig och utan att halta (ja hemma+inomhus går jag, inne+borta går jag med kryckor), andra dagar tar jag mig fram enbart med hjälp av väggar, korta sträckor i taget. Ena dagen kan jag köra en sväng med bilen, andra dagar kan jag inte ens lyfta in första benet i bilen utan hjälp... och så vidare. Det mesta som de flesta av er därute gör på rutin utan att ens tänka er för, gör ont för mig. Jag måste hitta lösningar och hjälpmedel till en liten del av vardagen. Den andra delen? Ja den kan jag inte göra alls! Så jag har en superduperunderbar make! Han städar, tvättar, diskar, lagar mat, tar hand om barnen, handlar, tar hand om hundarna, tar hand om lägenheten och trädgården, och så tar han hand om mig! När vi gifte oss var jag någorlunda frisk, när han gav sina löften kunde han ju aldrig drömma om att han en dag skulle behöva hjälpa mig med hygien och påklädning tex. Vill ni läsa mer om detta tråkiga, hemska ämne, kan ni göra det på min hemsida. Så när jag skriver "springer" här i bloggen leker jag ironisk... jag har inte sprungit på många år. Så nu vet ni hur det är att vara jag... i alla fall lite granna.

Nog om tråkiga saker! Jag fick hem min andra Buzzador-kampanj idag! Har du inte gått med i Buzzador ännu? Gör det nu med en gång!! Via denna länken blir du enkelt medlem, sen är det bara att vänta på att bli inbjuden till spännande kampanjer!


Lyxigt, eller hur?!?!


12 kommentarer:

  1. Åh vännen, vilken hemsk sjukdom du har! Det va jätteintressant att läsa och jag förvånas och förundras över ditt otroligt glada och positiva sätt! Du är fantastisk! Du kommer få så fantastiskt roligt på träffen och jag är glad att du tog mod till dig att tacka ja! Hoppas att du inte har alltför mycket ångest innan för jag tror att du kommer vara glad och stolt över dig själv efteråt att du gick även om du kommer vara helt slut!

    Massa Kramar!!
    Emmeli

    SvaraRadera
  2. Vilken hemsk sjukdom. Det är så tragiskt att det måste finnas så många sjukdomar här i världen. Jag pluggar till medicinsk sekreterare och vi läser anatomi just nu. Ibland får man reda på mer än man vill.

    Jag förstår verkligen din ångest, jag själv lider av rätt svår social fobi sen många många år tillbaka. Tog tid innan jag fick diagnosen och innan dess blev jag bara löjligförklarad av min omgivning. Men nu vet jag bättre. Och det bästa sättet att hantera ångesten är att tänka på ett enda ord: attack! Gå till attack mot de situationer som är ångestfyllda. Det känns för j*vligt rent ut sagt först men efteråt känns det fantastiskt för att man vågade och klarade av det.

    Oh Buzzador, vilket lyxpaket du fick! Jag fick duschcreme från Dove nu senast. Det är så nice med gratis prylar. :) Och kul att buzza om!

    Ta hand om dig!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Hej Linda!
    Jag har förstått genom tidigare inlägg att du har fibromylagi.
    Jag förstår din tveksamhet att ge dig iväg på pysselträff framförallt för dagen efter. Jag gör likadant...
    Jag hoppas att du trots allt kommer dit för jag är övertygad om att du nånstans ändå kommer tycka efteråt att det var värt det. De andra du träffar där kommer uppskatta ditt sällskap (jag uppfattar dig som en väldigt trevlig person) och all inspiration du kan ge dem genom dina vackra skapelser.
    Ha en skön fortsättning på veckan!
    Kram, Lena

    SvaraRadera
  4. Ja, Viddan, jag har fibromyalgi i botten... den gör dock varken till eller från, den andra sjukdomen är alldeles för aggressiv för det.
    /ScrapLinda

    SvaraRadera
  5. Usch, vilken jobbig sjukdom! Och en annan gnäller när handlederna värker vid omslag i vädret...

    I alla fall kommer du garanterat att ha jättetrevligt på träffen för det *är* jättetrevligt där! Och nu är det bara 1,5 vecka kvar! Vi ses! :)

    SvaraRadera
  6. Äh, det där fixar ju du!
    Åka dit, scrappa lite, tjöta lite, dra hemåt igen. Vad gör det att din rulle tar plats och är bökig? Golvytemässigt tar du ju i princip upp lika mycket yta som andra. Förstår ju att du däremot tycker det är lite omständigt och så, men det drabbar ju bara dig. Ingen annan har ju anledning att tycka negativt om rullen.
    Jag tror det är det att man syns så himla mycket när man är "avvikande" och då får fokus på sig direkt. Men vadå, bakom kulisserna är vi alla bara människor.

    SvaraRadera
  7. Hahaha! Usch sitter här och skrattar över hur enkelt det är att försöka peppa någon annan. Sitter ju här och inte gärna går in i en affär själv ens!
    Men visst lät det väldigt bra, präktigt och framåt?! Menar det, men tillämpar det för sällan själv.

    SvaraRadera
  8. Hej Linda!
    Själv är jag en 39-årig gift två barnsmamma (mina är 4 O 7) som är utbränd och går på arbetstränning just nu. Jag följer din blogg varje dag. Tack vare sjukdomen har jag börjat med scraping och hittade ditt blogg på nätet. Du ger mig inspration och spridder livsglädje via din blogg. Jag har en frisk kropp men en dålig mental hälsa. Din blogg lappar om såret hos mig och tar bort min hjärtklappning för stunden. Du hjälper mig lika mycket som min samtalterapeft gör (om inte mer) bara genom din bloggande. Jag kan aldrig förstå din sjukdom och dina värk MEN jag hoppas verkligen att du ska kunna förstå vad din pyssel, din kreativitet och den glädjen som du spridder via din blogg betyder för mig och säkert många andra i min situation.
    Kram Mandana

    SvaraRadera
  9. Åh, Mandana, vad glad jag blir över dina ord!!! Men snälla, lämna din blogadress, så jag kan hälsa på dig!! Kom inte vidare när jag tryckte på din profil, försökt leta på google, men hittar dig inte! Vill så gärna hälsa på hos dig!

    Kram ScrapLinda - som fortfarande har gåshud av att läsa kommentaren!!

    SvaraRadera
  10. Jag har också följt din blogg sedan en tid tillbaka och jag är väl en av dem som höjt ett ögonbryn i förvåning när du nämt "rörelsehindrad" eller så.
    Det du berättar nu är ju helt otroligt att någon orkar leva med - utan att det märks nästan!!

    Jag menar; du gör jättefina alster, är jättesocial (på nätet i alla fall) och svarar med ett leende och det märks liksom inte ett spår av att du skulle lida av något som helst!

    Tack för att du orkar dela med dig av svårigheterna - det kanske inte hjälper dig att tla med okända om det men alla vi andra kan ju känna att det lilla vi kan må dåligt inte är något i jämförelse med vad andra lider av!!!

    Kram,

    Charlotta / La Vikinga

    SvaraRadera
  11. Hej igen Linda!
    Jag har ingen blogg än så länge i alla fall. Har funderat på att börja med en blogg men det har inte blivit av än. Jag arbetar inom IT branschen annars och tror att det är därför. Det kommer att bli mycket datorer helt enkelt.

    SvaraRadera
  12. Inte kunde jag ana att bakom dessa glada, fartfyllda och kreativa ord sitter en tjej med ständig värk. En stor eloge till dig! Jag tror som många andra, att din oro för att din permobil ska väcka missnöje hos andra är ett hjärnspöke. Alla har vi våra egna permobiler, vissa stammar, andra låter som hästar när de skrattar men det får inte hindra oss från att röra oss, prata och skratta. Alla vi tjejer som gillar att pyssla med samma saker som du tycker att du är grym och det tyckte vi både innan OCH efter vi visste om din sjukdom! Ha en riktigt rolig dag på träffen!

    SvaraRadera

Jag skulle bli så glad om du ville lämna några ord innan du går härifrån. Både ris och ros är välkommet! Saknar du något? Önska gärna, så ska vi se vad jag kan hitta på.

I'd be very happy if you left me a word or two before you leave. Feel free to suggest projects or idées on how to make the blog better.