Äntligen måndag!! ** Många bilder!**

Ja, faktiskt så känner jag så! Äntligen är det måndag och jag är ensam hemma!! Förra måndagen gjorde sig maken beredd att åka iväg i en hel vecka, och jag mådde dåligt över hur vi skulle klara oss här hemma. Nog för att jag får lite extra hjälp när han är bortrest, men det är lite det! När jag väcker lilla Leia på morgonen, så är hon varm. Neeeej, inte sjuk, inte denna veckan! Jodå, tempen visar uppåt 39°, hon är gnällig och hängig och vill inte ha sin välling. Hon vill alltid ha sin välling!! Nu förstod jag hur sjuk hon var, och jag blev med ens så trött, så trött. Hur skulle jag klara mig själv med henne hemma sjuk i en hel vecka?!?!?! Jag som inte ens kan ha henne hemma frisk om dagarna, utan hon måste vara på dagis de tider maken jobbar.... Som tur var insåg maken hur tungt det skulle bli för mig, och stannade hemma och vabbade (vård av sjukt barn). Och det var tur!! Hon hade hög feber hela måndagen, tisdagen och onsdagen, och ville inte äta något alls. Inte ens glass!! Alla barn vill ha glass, särskilt när de är sjuka! Inte Leia.... När vi på tisdagen konstaterade att hon på sin höjd druckit 3 dl ringde vi sjukvårdsupplysningen... 3-dagars febern! Puuuh, vi kunde pusta ut, och det var helt okej att hon inte drack mer eftersom hon kissade mycket lite och inte hade diarré eller kräkningar - hon fick alltså behålla all vätska och då var det ingen fara. Vi hade inte en tanke på 3-dagars febern!! Hennes storebror som nu är 11 år har inte haft en enda barnsjukdom, inte ens 3-dagars febern... så vi tänkte inte alls på det! Nu kunde vi sluta oroa oss, och koncentrera oss på att orka. För det var ju tufft för maken att orka med, så jag fick knapra lite extra värktabletter för att orka med att göra lite jag med. Leia skulle absolut bara vara hos pappa, lilltjejen känner ju av att mamma inte orkar. Det innebar ju att jag hade en fullständigt vrålskrikande unge i knäet så fort det var dags laga mat, eller när maken var tvungen att gå på toaletten och liknande. Mitt i allt detta kom det två hantverkare på tisdagen och bytte våra fönster. I vår bostadsrätt är det 3-glasfönster monterat, men de är ändå öppningsbara! Helgalet... I alla fall, man kan öppna ena delen, men sen är där en kassett med två fönster man inte kan öppna. Där har listen torkat, så att fukt har kunnat komma in, vilket då medfört att även smuts kommit in. Så detta har vi tittat på i de 6 år vi bott här... (klicka på bilderna för att se dom större)

Hur vi än putsade, så blev det ju inte bra. Så maken tröttnade på att putsa, och faktiskt syntes det mindre när den tredje rutan var oputsad... så han slutade helt enkelt putsa fönstren. Men nu har vi alltså nya kassetter i alla fönster, totalt 10 fönster - de två balkongdörrarna kommer de och byter om en vecka ungefär. Allt för den nätta summan på ca 1500 kr per kassett!!!!!! Och det får vi stå för själva! Tack snälla nån att jag har snälla svärföräldrar, som går in och hjälper oss, annars hade vi fortfarande stått här och försökt se något ut genom de gamla fönstren! Men alltså, mitt i sjukstugan med Leia, så springer det två grabbar här och öppnar fönster, går in med skorna på (ja, vad skulle de göra, när de sprang in och ut kanske 3-4 gånger per fönster och gubbe!!) bankar och slår... Vilken tur att det var två grabbar i vår egen ålder, med samma sjuka humor som vi och supertrevliga! Dom skämtade friskt med varandra, vi skämtade med dom, och de pratade med Leia och gosade med hundarna. Det var nästan lite sorgligt när de inte kom till oss på onsdagen, utan gick hem till nån annan och bytte fönster... de var ju klara hos oss. Men det var ju så trevligt att ha dom här, ett avbrott från feber, gnäll och tårar... Leia tyckte ju också att det var spännande att titta på, så hon glömde nästan bort att gnälla helt.

Lilla Leia, med mycket febervärk i kroppen, sitter uppallad i mammas knä med mjuka kuddar och äter några få, små skedar glass efter mycket trugande. Hon kunde inte vara i famnen, det gjorde för ont i kroppen, men hon orkade inte heller vara på golvet... Så hon låg oftast i sin egen säng, med någon av oss sittande bredvid som sällskap, korta stunder även helt själv. Inte ofta man hör barnen gråta "ligga sängen"... Men här i min famn, lutandes mot kuddarna, satt hon faktiskt bekvämt och smärtfritt en stund.

Mitt i allt detta damp det ner ett kort från Gertrud som tack för att jag hjälpte henne när hon stökat lite för bra i bloggen. Jag blir så glad när man frågar mig om hjälp med något, och detta med datorer och bloggar är jag ganska bra på, så jag hjälper ju så gärna till. Det var inte så jobbigt heller att räkna ut var det gått snett inne hos Gertrud, så när jag väl fick hela bilden klar för mig löste det sig ganska snabbt. Titta vad hon skickade till mig:

Sååååå gulligt!!! Charmsen var alldeles perfekta för Leia, då vi använde dom som lockbete för att hon skulle dricka lite. En klunk = fingra på en charm, en klunk till = nästa charm osv. Tack snälla, snälla Gertrud, jag blev sååå glad!! Men så hemskt att jag glömt att både tacka och blogga om det! Men nu har jag i alla fall tackat ordentligt.

Jag virkar ju en hel del nu med, dels för att Leia ska få Barbafamiljen, som hon blivit så förtjust i på sista tiden - måste försöka komma ihåg att köpa några filmer åt henne - dels för att hon ska få lite kaffebröd att leka fika med på sitt rum. Men hon vill ju göra allt som mamma gör, och att låtsas scrappa/pyssla går ganska bra, för det går ju att använda falsbenet och dra med, penna att rita med, saxen att klippa med, och glitterlimmet att låtsas glittra med, med korken på. Men att låtsas virka, det var värre....

Detta kortet är taget precis innan hon blev sjuk, hon var hängig hela dagen, men vi fattade ju inte varför. Strax efter fototillfället tappar hon tålamodet, slänger ifrån sig garn och virknål och tjuter av ilska! Jag fick om och om igen hjälpa henne att börja på en virkning, så att hon kunde låtsas lite, men tålamodet tröt fort. Så arg hon blev när hon inte kunde! Det dröjer nog inte många år innan hon sitter bredvid mig och vi jobbar på varsin virkning!

Hoppas ni orkade med hela mitt långa inlägg, med många bilder. Jag har ju fått mail från bekymrade vänner som undrat vart jag tagit vägen, om jag blivit mer dålig eftersom jag inte bloggat. Men nu tror jag att alla förstår varför det inte blev så mycket bloggat förra veckan. Det blev ju inte mycket scrappat heller... Tack snälla ni som hört av er och undrat hur jag mått, känns gott att veta att man är saknad!