Älskad, saknad

Min morfar och mormor har i hela mitt liv betytt så enormt mycket för mig. Jag var några veckor varje sommar hos dom, i deras hus på Tjörn. Sveriges bästkust, havet, bergen och mormor och morfar - jag älskade veckorna jag var hos dom. Jag sprang i bergen många, många timmar varje dag, badade i havet tre gånger om dagen - minst! Vi fiskade, seglade, mormor och morfar promenerade och jag cyklade. Vi fixade saker på gården, ibland hjälpte jag mormor, ibland morfar.

För flera år sen sålde de huset, de var för gamla för att orka med. Men de bosatte sig vid brofästet i Stenungsund, så att de fortfarande kunde se en bit av havet. Promenaderna gick nu längs kajerna bland alla fina båtar, de sörjde att de inte orkade ha en egen båt längre, men njöt av att se alla andra, fina båtar. Lång väg för oss att köra, men vi åkte ändå ner och hälsade på dom, så ofta vi kunde. Mest blev det så klart under den varma, ljusa tiden.

Morfar hade varit sjuk länge... Han levde med både alzheimers och parkinsons sjukdom i många, många år. Långt många fler år än vad läkaren gav honom från början. Morfar som alltid levt ett rikt liv vad gäller segling, motion, besök hos vänner fick i och med sjukdomarnas framfart dra ner på allt mer och mer. Sista tiden bodde han växelvis på vårdboende för att mormor skulle få lite ledigt. Annars har mormor skött honom ensam hela tiden, alla år. Duktiga, älskade mormor.

Men nu är morfar borta... Älskade morfar får äntligen vila, men åh vad ont i hjärtat det gör!

Jag står vid havet. Det ligger ett skepp vid kajen. Kaptenen låter morgonvinden gripa tag i seglen och skeppet går ut på havet. Det är ett vackert fartyg som är byggt för långa färder. Jag står vid stranden och ser när det försvinner som en prick vid horisonten.

Just då hör jag någon vid min sida säga: "Nu har han lämnat oss"... Men nej, han har inte lämnat mig, bara försvunnit ur synhåll för mig. Det är allt. Han är lika vacker och välbyggd som när han lämnade stranden. Detta att han har blivit mindre och till slut försvunnit är ju bara som jag ser det.

Just när rösten bredvid mig säger att han har lämnat oss, finns det någon på en annan strand som ser honom dyka upp vid horisonten och en annan röst som ropar: Här kommer han!"

Så trots att det länge varit ganska så tyst här i bloggen, kommer det nog att fortsätta vara tomt och tyst här ett tag till. Hoppas att ni hittar tillbaka hit sen, när jag hittar mig själv igen.